SH_small_37-01839

Här har vi Malin och Jenny, duon bakom en av mina favoritbloggar och favoritprojekt – Trettiosjugrader!

Vill även säga de är väldigt trevliga att ha att göra med! Så vet ni det!

Idag blir det intervju med Jenny, duons ena halva.

På trettiosjugrader kan du läsa om allt möjligt intressant. Temat för just den här intervjun är slow living, hur Jenny jobbar för att sakta ner och nå en bättre balans i tillvaron. Såna saker. Därför har den också en självklar plats i Sakta Ner.

Jag har ställt frågorna med utgångspunkt i några av deras blogginlägg, bara så att du som läser förstår sammanhanget.

Hoppas att det ska inspirera!

  1. Från inlägget Tanketid.

Frågorna jag hade med mig – Vad är tanketid?  Vad ger tanketid? Är det något som kan kopplas på lite närsomhelst? Lite om var och när det sker. Och så hade jag några funderingar kring citatet nedan.

Mitt största problem med att ta mig tanketid är att det alltför ofta inte känns okej, att jag lätt kan känna mig lat  och som att tiden för att bara vara inte är viktig. När jag ju innerst inne vet att det är precis tvärt om.”

Jenny svarar så här:

Tanketid för mig just nu sker inte särskilt strukturerat. Men kanske är jag på väg mot ett håll där jag ”schemalägger” för tanketid. Jag har ju ett tjänstledigt år(anm när frågan ställdes 2017) där jag har studerat och nu ägnar mig mer och mer åt mitt och Malins företag. Det här året i sig har alltså inneburit att jag släppt in mer tanketid typ automatiskt och det är med anledning av det som jag har kommit till insikt om hur viktigt det faktiskt är. Och hur lite de flesta människor faktiskt har av den varan. Viktigt för att jag märker att när tankar får plats så utvecklas jag och fattar massa viktiga beslut som för mig i en bra riktning. Jag blir mer närvarande i min vardag, i mitt liv. Jag liksom äger livet mer, eller hur jag ska säga. (Jag tog ju det här året som ett steg för att bara skaffa mig tid för att tänka på steg två, det har jag skrivit om här: http://www.trettiosjugrader.se/blogg/ett-steg/)

Även om min tanketid är ostrukturerad så ser mina dagar relativt lika ut och jag tror att jag utan att tänka på det gör reflektioner något sånär återkommande och likartat. En liten planeringstanketid på morgonen, vad jag vill med dagen. En tur i skogen med hunden på lunchen för att bara släppa på tankar. Ibland har jag dock podd i öronen eller pratar med någon i telefon under tiden. Ska försöka bli bättre på att bara lyssna på mina egna tankar, men de kan verkligen vara en utmaning att göra just bara detta.

Och att gå och lyssna på podd eller prata med en klok människa får också igång mina egna tankar. Ska försöka varva. Försöker reflektera lite enkelt med barnen vid middagsbordet ibland (man får hissa och dissa en varsin sak som hänt under dagen). Några tankar, oftast i tacksamhetens tecken, på kvällen. Tankar som bara kommer av sig själv, inget jag tänker på aktivt att jag ska göra.

Jag tänker att bara genom att ha ”kopplat på” nån slags närvaro i sitt liv och skaffat sig marginaler (av olika slag) så kommer utrymme för tankar av sig själv. Att titta på mannen som sitter utanför Coop och ägna honom en tanke, sätta sig in i nån annans situation, känna tacksamhet över sin egen. Att tänka på varför man gjorde som man gjorde i olika situationer under dagen.

Jag tror jag är inne i en process där jag blir bättre och bättre på att släppa känslor av lathet. Men det är inte lätt. En stor utmaning. Jag kan undra var min effektivitet har tagit vägen och känna mig dålig för att saker tar mer tid än förut osv. Det här är ju verkligen nåt som inte premieras, man ska ju ha många bollar i luften samtidigt. Och jag faller jätteofta dit och försöker va väldigt effektiv och just nu är jag väldigt irriterad på att jag faller dit på att klicka på Iphonen alltför ofta. Jag får lätt en stress av att bara göra just en sak i taget. Blir rastlös. Vill ha stimuli. Det är som hjärnan suktar efter nåt hela tiden. Men detta är något som jag jobbar på och vill jobba på. För jag vet att jag mår bra av en sak i taget och närvaro. Men hela vårt samhälle känns så uppbyggt på input så det blir en rätt tuff brottningsmatch.

2. Från inlägget ”Vad som maxar livet” 

Citat:

Det största problemet i vårt land i vår tid är att allt är så maxat. Det är adderandet av allt som gör det galet. Och där väljer min kusins familj jobbandet och väljer bort att maxa på andra områden. Själv strävar jag ju mot att dra ner på tempot överlag. Men huvudpoängen måste väl ändå bli att var och en gör som de vill och varje försök att hitta sitt eget sätt att lugna ner livet till förmån för att hinna leva det ordentligt och med närvaro ska premieras.”

Mina frågor och funderingar:

Lite om hur ni menar med det största problemet i vårt land i vår tid. Och varför ni tror att det blivit så? Vilka steg ni själva har tagit för att dra ner på tempot överlag?

Vad har det lägre tempot gjort för skillnad, i säg, vardagen?

Vilka utmaningar finns/har funnits? Eller kanske mer konkret, vad står eventuellt i vägen för sökandet efter det lägre tempot?

Jenny svarar:

Ja varför det blivit så är vi sugna på själva att ta reda på mer om i etablerad forskning. Vi fattar att det är en lång rad av mekanismer och processer som lett oss dit vi är idag. Historiska skeenden, generationsaspekter, samhälleliga förändringar. Vi vågar oss inte på mer analys på den frågan just nu tror jag. Vi bara konstaterar att många människor mår dåligt och att vi har en tro på att både individer och planeten/världen skulle må bättre av att dra ner på tempot.

Mitt senaste år har varit mitt experiment. Malin har haft ett tjänstledigt år tidigare som ett liknande exempel. Vi har ju också båda varit föräldralediga i perioder de senaste åren. Perioder som har brutit det vanliga ekorrhjulet. Vi har också båda varit nära rätt stora tragiska händelser, där vi förlorat människor i vår närhet, varit nära både fysisk och psykisk sjukdom. Det här tror jag har bidragit till att vi ännu mer vill göra något åt våra egna situationer, välja vår egen livsdesign.

Jag tror något som också varit viktigt för oss är att vi har varandra och att vi under många år har haft den här diskussionen levande, ”ska det verkligen va såhär?” ”kan vi göra på nåt annat sätt?” Jag tror tyvärr att många lever i motsatsen där man inte ens har väckt den här diskussionen överhuvudtaget.
Annars tror jag inte att vi aktivt gjort jättemycket experimenterande. Mer nån slags relativt långsam process mot det liv vi vill leva. Och Trettiosju grader blir ett vansinnigt stort och viktigt steg för oss. Vi är nu verkligen på god väg mot det liv vi vill leva, där vi sätter villkoren.

Det lägre tempot har gjort stor skillnad i min vardag. Jag konstaterade just igår (när jag gjorde en övning som heter Livshjulet ihop med min coach) att jag inte längre är arg så ofta som jag tidigare upplevde mig själv och att jag inte längre har så mycket ”skav” i de olika tårtbitarna (t ex Hälsa, Relationer, Kärlek, Fysisk omgivning) som Livshjulet består av. Utan att ha tänkt på det särskilt mycket har alltså massor i min vardag blivit bättre. Jag upplever att hela min familj är i bättre harmoni. Vi hinner med. Vi hinner projekt hemma i lagom mängd, vi hinner slappa i soffan på kvällen, vi hinner gå i sakta mak hemåt och laga kvällsmat i lugn och ro. Vi hinner med livet typ. Det blir också andra positiva bieffekter som att vi faktiskt äter bättre, jag vistas mer i naturen, jag har mer sällan ont i magen och ont i huvudet, vi åker mindre bil, vi känner ett mindre sug efter resor och andra fly-iväg-från-vardagen-grejer. Listan kan säkert göras mycket länge.

Jag tycker helt klart att mina upplevda förväntningar från omgivningen är ett hinder. Hela normen i samhället säger att man ska vara tacksam för ett heltidsjobb, man ska direkt i olika sociala sammanhang svara på vad man jobbar med osv. Det blir obekvämt att ha en ”flytande” eller oviss tillvaro rent karriärsmässigt. Och så grubblar jag mycket på ekonomin. Det blir mitt mest konkreta hinder från ett lugnare tempo. Om jag inte behövde dra in pengar till mat, lån, kläder osv så skulle jag gärna ha en tillvaro där jag jobbade väldigt lite.

Utöver karriären är jag dock rätt bra på att strunta i att normen säger att man ska ha massa fritidsintressen, att barnen ska iväg på aktiviteter, att man ska träffa vänner ofta osv. Alltså rätt bra. Ibland faller jag dit och känner mig kass på dessa områden också. Men detta tror jag kan vara en källa till att många har svårt att dra ner på tempot. Man gör som alla andra gör. Man vill inte missa nåt. Man orkar/vill inte tänka själv. Osv. Mycket i vårt samhälle bygger på aktivitet och att man räknas och är nån om man har ett aktivt liv och välfylld agenda.

Vet inte om detta inlägg kanske kan ge nåt för den här frågan: http://www.trettiosjugrader.se/blogg/loser-eller-vinnare/

Tankar? Kommentarer? Hur saktar du ner? Hur skulle du vilja sakta ner?

Responses

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

+